När nästor vill ha något
av mig,
då
är cirkusen i full gång…
av Ronald Koops
(svensk översättning av
Margherita)
Jag älskar dig.
Det är lätt sagt, men svårt
att göra.
För våran kärlek eller tycke
för en annan ofta är kopplad till ett "men".
Guds andra stora budord är att älska din nästa såsom du älskar
dig själv. Det kommer jag egentligen ingenstans med, och jag fruktar att jag
kommer väldigt mycket till korta i detta. Om det nu skulle vara skrivit att älska
din fru som dig själv (enkelt) eller dina vänner (inget problem) eller din chef
(det klarar man nog). Men din nästa? Älska dem som dig själv? Nej, sådant kan
jag inte åstadkomma. Om det nu bara stod skrivit att vi skulle tolerera våra nästa, då var det något
annat. Det skulle jag nog klara av. Att tolerera är inte svårt, och vi
tolererar bara på i vårt land. "Hej utlänning! Jag tycker du är väldigt
konstig, men jag tolererar dig nog. Bra, vad?" "God dag, icke
troende! Du, vad dumm du är att du inte tror på Gud. Men hördu, det gör inget,
jag tolererar det nog. Snällt av mig, va?"
Älska din nästa såsom dig själv. Ser man på, det är inte det
lättaste! Att älska sig själv, det går nog. Så dåligt gör du det nog inte. Och
du är så härligt förtrogen med dig själv. Men din nästa? Den där äckliga granne
som röker som en skorsten och jämt luktar svett? Den där kollegen som super sig
full varje helg? Den där vulgära horan? Den där tullnären som är så lysten på
pengar? (Vad konstigt, det verkar som jag har läst dessa ord någon gång
någonstans.) Älska dem? "Ack Herre," ber vi när vi - duschade och
välluktande - ligger i vår rena säng, "får jag lov att helt enkelt le åt
min nästa, på ett mycket vänligt sätt? Tänk om jag blir smutsig. Och får jag
lov att mycket snällt säga hej till dem? För tänk om de vill ha något av mig.
Och när nästor vill ha något av mig, då är cirkusen i full gång, för fy katten
vad många nästor det finns…"
Dock vi kan be hur mycket som helst, vi kan vänta på ett tecken
att komma undan, men ingenting kommer att hända. Det kommer att förbli tyst.
Endast vårt samvetets röst kommer vi att höra. Och samvetets lilla röster är
alltid så otrevliga. För oftast har de rätt.
Den äckliga grannen, den supande kollegen, den vulgära horan,
den knarkberoende pundaren, den kaxiga granne mitt emot som fyller sin tillvaro
med tomrum och bilar, de har en
likhet. De är människor. Vackra människor med känslor, med skratt och med
tårar, människor med drömmer, med längtan, värdefulla människor, skapade efter
Guds bild. Efter Guds bild? Ja. Bildbärare av den Allrahögsta, letande efter
meningen i deras tillvaro. Är det då inte lite kärvt att bara tolerera dem?
(ur: Visie)
♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦
Tillbaka
till:
♦